Skolan är över och sommarlovet har börjat. Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer tillbaka till min klass, till de som jag har spenderat massor av år med, till de som jag har växt upp med. Trots att den värsta separationsångesten har lagt sig så är det ändå jobbig att tänka på det faktumet att grundskolan är över och att jag och mina kära klasskompisar går skilda vägar.
Dock så måste jag berätta att avslutningen var bäst! Nästan perfekt asså - ett bra slut på något bra. Jag grät oavbrutet, nja nu tog jag väl i, i de där timmarna. Vet faktiskt inte hur alla tårarna plötsligt fick så bråttom ut, jag känner mig ändå redo för framtiden. Någorlunda i alla fall. Men det slog mig så plötsligt, alla stod där uppe och pratade om hur bra det hade varit och att vi nior skulle väckla ut våra vingar och allt 9c gjort tillsammans dök upp i mitt huvud. Jag såg de jag varit i närheten av i åratals och som jag sett som en självklar del av vardagen gå fram en efter en för att ta emot sina slutbetyg - just som avgångsklasserna gjort följande år, då man inte förstod hur det kunde vara så märkvärdigt.
Efteråt kramades alla och ännu flera liter vätska rann ur mina sminkade ögon. Farvälen inne i själva skolan, då vi kollade igenom rummen och korridoren en sista gång var kanske ändå värst. Ett sista hejdå och lycka till sedan såg jag personer fyllda med minnen gå ner för  trapporna för sista gången.
Jag älskar min klass, eller min före detta klass, vi är awesome! Så sjukt olika men ändå kan vi ha så kul tillsammans, man känner sig trygg med dem.
Trots att vi nu skiljs åt så kommer det ändå alltid att vara ett band emellan oss som ingen kan bryta inte änns tiden eller vi själva...


Mörsils 9c - I will miss you, guys! ♥ ♥