Åh nej! Nu är den vanliga efter-lov-depressionen här igen. Jag hatar den! Den smyger sig på som en liten katt (här pratar vi inte vanliga, söta katter utan onda, som liksom suger det goda ur en, inte för att det finns sånna katter, men ändå) när man trodde att livet var på topp. Detta mystiska fenomen drar ur all livsglädje och man börjar ifrågasätta meningen med livet. Plötsligt kommer man att tänka på hur otroligt underbart det var på den senaste utlandsemestern och hur lätt livet vore utan prov som måste göras eller krav som borde (usch, vad jag hatar det ordet) uppnås. Allt det vanliga, det som tillhör den vardag som man annars brukar tycka är helt okey, verkar nu så tråkigt och man kan inte förstå hur man kan acceptera dessa förhållanden. Detta har just drabbat mig. Nu vill jag bara ha oändligt med pengar så jag kan resa jorden runt, se allt jag vill se, uppleva andra kulturer, ny spännande mat, träffa människor med helt annan bakrund och historia än jag själv. Jag vill inte sitta i en liten mörk håla i ett klassrum och gäspa tills tårna pressas ut från mina ögon samtidigt som jag försöker fatta genetikens grundregler. Varför kliva upp klockan halv sju i ett kyligt rum, åka buss två mil, vara i skolan, pressa in det lärarna kallar kunskap för livet (ord som du ska kunna till nästa prov), vänta en timme på bussen, åka hem, kolla på tv (orkar inget annat), äta, sitta vid datorn, sova, vakna, när det känns som man vill sova tio timmar till... Ni fattar - jag är lite less.

Kärlek till den stora vida världen som jag snart ska utforska♥


Här har jag varit.